Händelseförloppet under dödsdagen - wall of text

Vad händer egentligen när man förlorar en närstående?

Min syster ringde mig strax innan 7 på torsdagsmorgonen och sa att pappa har somnat in nu. Jag blev inte jätteförvånad, men det går inte att beskriva känslan som kom i magen; nästan som en iskyla. Marcus fick luren, sen mamma. Hon grät, Marcus grät i sitt rum (tror jag), och jag försökte hålla mig samlad fastän tårarna var nära.

Det är svårt att förstå vad som faktiskt hänt och vad det innebär. Det går inte att smälta så snabbt. 

Jag bestämde mig för att duscha, och även läsa mobilen. Jag såg att jag hade fått fina hälsningar från mina kusiner men det som gjorde att allt brast var hälsningen från Amanda. Att hon hade kramat mig om hon hade varit hemma. Det blev för mycket att inse att hon faktiskt var på andra sidan jorden och inte kunde krama mig.  

Det jobbigaste som händer under dagen är att man ska ta avsked - alltså åka dit, se kroppen och sedan säga hejdå. Jag ska inte sopa under mattan att det var jobbigt. Det är en underdrift. Jag hade ren och skär ångest när jag stod i dörren till kapellet på bårhuset i Våsterås. Bara tanken att jag var på bårhuset skrämde mig. 

Jag och pappa hade inte jättebra kontakt under de senare åren. Varken jag eller Marcus har varit i hans hus sedan sommaren då jag fyllde 16, och vi sågs runt en gång per år. Vi pratade inte i telefon mer än 3-4 gånger varje år heller. 

Men att se sin pappa ligga död på en brits i ett kapell, det är en helt annan sak. Personalen hade gjort honom fin, rakat honom och klätt på honom. Det låg orkidéblommor på var sida om huvudet och levande ljus var tända bakom. Han såg rofylld ut med händerna knäppta på magen. När man dör slätas ju rynkorna ut, då det inte finns några muskler kvar, men ändå såg han ut att vara 30 år äldre. Han var mager, kall och blek. Jag fokuserade på hans mage som var uppsvälld av all vätska som inte kunde komma ut, något jag var lycklig över. Utan den hade han sett ut som den alldeles för magra, sjuka man som han faktiskt var de här sista veckorna. 
Det som fångade min blick medan tårarna rann nerför kinderna var att han inte andades. Det var så slutgiltigt på något sätt. Att han aldrig mer skulle andas.

Jag sa inget enskilt hejdå. Jag sa faktiskt ingenting alls. Jag rörde honom inte heller. Ville inte ha mer intryck av det än vad jag var tvungen. Hade jag rört honom och pratat med honom hade det etsat sig fast i minnet att han faktiskt inte kunde svara eftersom han är död, och att han var kall så som en människa inte ska vara. 

Bilen hem var en stillsam färd. Marcus sov, mamma tänkte och körde och jag lyssnade på lugn musik. 
Middagen var också väldigt tyst. På kvällen skrev jag på facebook, fick tänka igenom ganska länge för att ens hitta något lyckligt minne med pappa, och det gjorde mig ledsen. Folk skrev fina saker och hjärtan. Det värmer, även fast det inte går att skriva något som kan förändra. Det finns inget som kan spola tillbaka tiden. 

Den natten sov jag dåligt, vaknade hela tiden av ingenting. 

Kommentera här: